Falla ifrån

The exhibition Falla ifrån consists of pencil drawings of wilting tulips and of a group of people who gathers in a mortuary. 

During the drawing process, I have thought about the tulips from different perspectives. Initially, the drawing itself functioned as a kind of slow jogging, as a way to get started as an artist after a few years break. Moreover, it was a pleasurable counterweight to the neoliberal bureaucratization of working life, in which the administration has increased at the expense of core activities (in my case research and teaching at a university) and the time is seldom enough. In my longing for the sensual, I chose pencils, crayons, brushes and paint of different qualities, instead of video and performance that I had previously worked with. Many drawings later, I began to see the tulips as individuals, as real divas to the very end. They are curved, twisted, emaciated – and have dignity. Thus, I found the link to the mortuary pictures, which I worked on in parallel. In this way, drawing became an exploration of different approaches to life, dying and death. The tulips are named after persons that identify as women, and who are no longer alive; relatives, friends and acquaintances, as well as women I have met when working in care for the elderly. They have all made an impression on me. Death can involve many different emotions. Sorrow, despair, loss, anger, relief. This is how I think about the exhibition: lightness.

Falla ifrån

 

Utställningen Falla ifrån innehåller blyertsteckningar av vissnande tulpaner och en grupp människor som samlats i ett bårhus.

Under arbetets gång har jag tänkt på tulpanerna från olika perspektiv. Själva tecknandet fungerade inledningsvis som en form av långsam jogging, ett sätt att komma igång som konstnär efter några års uppehåll. Men också som en lustfylld motvikt till den nyliberala byråkratiseringen av arbetslivet, där administrationen har ökat på bekostnad av kärnverksamheten (i mitt fall forskning och undervisning på ett universitet) och där timmarna sällan räcker till. I min längtan efter det sinnliga valde jag blyertspennor, kritor, penslar och färg av olika kvaliteter, istället för video och performance som jag tidigare har jobbat med. Många teckningar senare började jag se tulpanerna som individer, som riktiga divor ända in i slutet. De är böjda, vridna, avmagrade – och värdiga. Här fann jag kopplingen till bårhusbilderna, som jag arbetade med parallellt. På så sätt blev tecknandet till ett utforskande av förhållningssätt till livet, döendet och döden. Tulpanerna har fått namn efter personer som identifierar sig som kvinnor, och som inte längre är i livet; vänner, anhöriga och bekanta men också kvinnor jag mött inom äldrevården. De har alla lämnat ett avtryck i mig. Döden kan inbegripa många känslolägen. Sorg, förtvivlan, saknad, ilska, lättnad. Så tänker jag nu om verken: lätthet.