Marked, Unmarked 

Video, sound and exercise

Elisabet Apelmo and Marit Lindberg 

Landskrona Konsthall was designed in 1963 by architects Sten Samuelsson and Fritz Jaenecke. The austere architecture in concrete and glass is considered one of the best examples of Swedish modernism. The park is present everywhere in the museum: around the building, inside in the atrium and in between, captured in the reflections in the glass. The park is part of the public urban space, but for whom is it public and at what hours of the day? The resonant base of the work is men's violence against women, in both private and public settings. Cultural geographer Birgitta Andersson describes the violence as a continuum from verbal insult to rape, where the less serious offenses serve to remind the woman of the threat of rape. In response to the threat of victimization, women calculate their risks to avoid violence, which in turn leads to spatial limitations. The risk assessment is often such an obvious part of womanhood that it is not verbalized. But the artists are not interested in reproducing the stereotypical picture of the frightened and defenseless woman. Where power is exercised, there is always potential for resistance and the focus of the exhibition is this power/counter power.

Sociologist Pierre Bourdieu believes that the female existence is constituted, through male superordination, as a perceived object, an object for others to look at. The negative collective expectations of women's physical ability tends to become part of the body, expressed as permanent states of affairs. Bourdieu discusses sports as a means of changing these states. Intensive practice of sports "leads to a profound transformation of the subjective and objective experience of the body. [...] It [the body] is no longer merely a thing that is made to be looked at or which one has to look at in order to prepare it to be looked at. Instead of being a body for others it becomes a body for oneself; the passive body becomes an active and acting body" writes Bourdieu. Through the practice of sports, the passive and objectified woman becomes an active, and de facto stronger, subject. Sports may also function as one form of resistance against traditional femininity, wherein the risk of being the victim of male violence seems to be an accepted ingredient. 

Karate is a concrete form of resistance, a martial art of self-defense. Can soccer be used as a more complex picture of resistance? Even though it is the most popular sport among women in Sweden, women soccer players are paradoxically enough considered unfeminine, mannish, or lesbian. The strength, speed, fearlessness and aggression it takes to be a good soccer player do not coincide with either traditional femininity or the image of woman as victim.

A group of women karateka, two women's soccer teams, a male choir and two young musicians from Landskrona are involved in the exhibition. Shadow pictures of the women athletes in training are projected on the museum's glass façade. The singers in the male choir are dressed in sports jerseys. They represent the male coaches, fathers, or boyfriends standing alongside the field. In a video projection in the exhibition hall, and via speakers out in the park, the choir sings music by the medieval mystic, poet and composer Hildegard of Bingen .

Elisabet Apelmo and Marit Lindberg share an interest in women's soccer, Apelmo from a sociological perspective and Lindberg as the parent of a girl who is a serious player of the game.

Marked, unmarked has also been shown at Kalmar konstmuseum (2009) and Växjö konsthall (2013).

Markerad, omarkerad 

Video, ljud och träning 

Elisabet Apelmo och Marit Lindberg

Utställningen  Markerad, omarkerad hade fyra utgångspunkter. För det första: platsen. Sten Samuelssons och Fritz Jaeneckes strama men samtidigt inbjudande konsthall från 1963. Överallt närvarande är parken: runt byggnaden, inuti byggnaden i form av innerträdgården, samt i glasets speglingar. Parken är en del av det offentliga stadsrummet, men för vem är det offentligt och vid vilka av dygnets tidpunkter? För det andra: tidpunkten för utställningen, den mörka senvintern. I eftermiddagens skymning lyser konsthallen upp i parken. För det tredje: Landskrona och dess invånare. Arbetet med utställningen skedde i samarbete med det lokala föreningslivet - två tjejfotbollslag, en kvinnlig karategrupp, en manskör och två musiker från Landskrona kulturskola. Och slutligen de gemensamma nämnarna för våra båda konstnärskap: intresset för det narrativa, och glidningen mellan det dokumentära och det fiktiva. Vi delar också intresset för damfotboll, Marit som förälder till en seriöst satsande fotbollstjej och Elisabet ur ett sociologiskt perspektiv.

Som verkets klangbotten finns mäns våld mot kvinnor, såväl i privat som i offentlig miljö. Kulturgeografen Birgitta Andersson beskriver våldet som ett kontinuum från verbala kränkningar till våldtäkt, där de lättare kränkningarna påminner kvinnan om våldtäktshotet. Hotet att bli utsatt leder till kvinnors riskkalkylering för att undvika våld, som i sin tur leder till rumsliga begränsningar. Riskkalkyleringen ingår ofta så självklart i det att vara kvinna att den inte verbaliseras. Vi var dock i denna utställning inte intresserade av att reproducera den stereotypa bilden av den rädda och försvarslösa kvinnan. Där makt utövas finns alltid en potential till motstånd, och det är denna makt/motmakt som står i fokus för utställningen. 

Sociologen Pierre Bourdieu menar att genom den manliga överordningen konstitueras det kvinnliga varat som ett varseblivet objekt, ett objekt för andras blickar. De negativa "kollektiva förväntningarna" på kvinnors fysiska förmåga tenderar att bli en del av kroppen i form av permanenta dispositioner. Bourdieu tar dock upp idrotten som ett medel att förändra dessa dispositioner. Ett intensivt idrottande ger "upphov till en genomgripande omvandling av kvinnors subjektiva och objektiva erfarenhet av sin kropp [...]. Kroppen upphör att endast vara något som är gjort för att betraktas eller som man måste titta på för att förbereda för att bli betraktat, och förvandlas från kropp för andra till kropp för sig, från passiv och påverkad kropp till aktiv och agerande kropp " skriver Bourdieu . Genom idrottandet blir den passiva och objektifierade kvinnan till ett agerande och de facto starkare subjekt. Idrotten kan alltså fungera som en form av motstånd mot den traditionella femininiteten, där risken att bli offer för mäns våld tycks ingå som en naturlig ingrediens.

 

Karate är en konkret form av motstånd, en metod för självförsvar. Dess asiatiska ursprung smälter därtill fint ihop med Samuelssons och Jaeneckes byggnad som andas japansk pagod, ett intryck som förstärks av trädgårdsarkitekt Ulla Mohlins japanska innerträdgård. Kan fotboll fungera som en mer komplex bild för motstånd? Samtidigt som det är den sport som utövas av flest kvinnor i Sverige, anses kvinnliga fotbollsspelare paradoxalt nog vara maskulina. Den styrka, snabbhet, oräddhet och aggressivitet som krävs för att bli en bra fotbollsspelare stämmer vare sig med den traditionella femininiteten, eller med bilden av kvinnan som offer.

I konsthallen med dess många lager av glas, speglingar och blandningar av konsthallsrum och parkrum, täcks vissa glaspartier med halvtransparent film. Mot den sydöstra fasaden projiceras skuggbilder av de tränande idrottstjejerna. Projektionerna syns ända upp till stadens centrum kvälls- och nattetid. Verket är alltså framför allt synligt och hörbart från utsidan. Sångarna i manskören är iklädda träningsoveraller. De representerar de manliga tränarna, fäderna eller pojkvännerna vid plankanten. I en videoprojektion i hallen, och via högtalare ut i parken, sjungs musik av den medeltida mystikern, poeten och kompositören Hildegard av Bingen. Till höger om entrén, där publiken naturligt går fram och tillbaka, riktas ett starkt ljus mot ett filmbeklätt fönster. På så sätt bildas skuggbilder även av besökarna. 

Markerad, omarkerad har även visats på Kalmar konstmuseum (2009) och Växjö konsthall (2013).

 © 2020 by Elisabet Apelmo